Benhinneinflammation: varför namnet är fel och vad som faktiskt får dig tillbaka

Det börjar nästan alltid likadant. Du har kommit igång igen. Två pass blev tre, tre blev fyra och för första gången på år känns kroppen villig. Sedan dyker det upp en molande värk längs insidan av skenbenet efter passen. Den försvinner till nästa dag, så du fortsätter. Efter ett par veckor finns den kvar under själva löpningen. Efter en månad känner du den när du går nerför trappan hemma.

Det här är den vanligaste vägen in i det som på svenska kallas benhinneinflammation. Namnet har följt med i decennier trots att det är missvisande, vilket vi ska ta itu med direkt, eftersom just det missförståndet får många att välja fel behandling.

Ordet är fel på två sätt

Det första felet står 1177 för själva. Deras egen text säger rakt ut att besvären brukar kallas benhinneinflammation trots att det egentligen inte handlar om en inflammation, utan om en skada som beror på att muskler och senor har överbelastats. Det är alltså inte något du dämpar bort. Det är en vävnad som har fått mer belastning än den hann anpassa sig till.

Det andra felet är större och nämns nästan aldrig. I fackspråk heter tillståndet medialt tibialt stressyndrom. Det engelska vardagsordet shin splints, som också används en hel del på svenska, beskrivs i idrottsmedicinsk litteratur som en icke-diagnostisk term som inte pekar ut någon bestämd sjuklig process. Den täcker i praktiken flera olika tillstånd som alla gör ont på ungefär samma ställe: medialt tibialt stressyndrom, muskelbristningar, stressfrakturer samt kroniskt ansträngningsutlöst logesyndrom.

Ordet talar alltså om var det gör ont, inte om vad som är fel. Det är därför du kan läsa tio artiklar om ämnet som ger tio olika råd utan att någon av dem är direkt felaktig. De handlar helt enkelt inte om samma sak.

Att namn kan leda fel på det här sättet är inte unikt för underbenet. Samma sak gäller hälseneinflammation, där ordet inflammation pekar mot en process som oftast inte är den som pågår.

Högst insjuknande av alla löpskador, inte en småsak

Många behandlar det här som ett skavsår som ska gå över. Det är inte den bild forskningen ger. I en systematisk översikt av åtta studier med sammanlagt 3 500 löpare kartlades 28 olika löprelaterade besvär. Medialt tibialt stressyndrom kom först: en insjuknandefrekvens på mellan 13,6 och 20,0 procent samt en förekomst på 9,5 procent.

Till jämförelse låg hälsenebesvär på mellan 9,1 och 10,9 procent i insjuknande och hälsporre på mellan 4,5 och 10,0 procent. I insjuknande slår underbenet alltså båda de besvär vi redan har egna guider om. I förekomst är bilden inte lika entydig: hälsporre rapporteras upp till 17,5 procent, alltså högre än underbenets 9,5. Översiktens egen slutsats rangordnar dem inte utan nämner alla tre tillsammans som löpningens huvudsakliga besvär.

Siffrorna kommer från samma sammanställning, så de är jämförbara med varandra. Författarna noterar samtidigt att de ingående studierna genomgående hade måttlig risk för snedvridning.

Så känns det, enligt 1177

Symtombilden är påfallande enhetlig och lätt att känna igen när du väl vet vad du ska titta efter.

• Det gör ont på insidan eller framsidan av underbenet.
• Benen känns stela när du ska gå efter att ha suttit stilla en stund. De första stegen brukar göra ont, men när du har gått ett tag känns det mindre.
• Du kan få en molande värk framåt kvällen om du har gått hela dagen.
• Det börjar ofta med att du får ont efter att du har ansträngt benen. Senare kan du få ont under själva träningen om du fortsätter träna.

Den sista punkten är den som avgör hur bråttom det är. Förflyttningen från "efter passet" till "under passet" är inte en detalj. Den är riktningen. 1177 skriver att de flesta blir bra från besvären, men att en del kan behöva behandling, samt att det för att undvika långvariga besvär är bra att göra något åt dem så fort som möjligt.

Notera också vad som inte står i listan. Det här är inte träningsvärk. Träningsvärk sitter i muskelbuken, kommer ett dygn efter ett ovant pass och är borta inom några dagar. Underbensvärken sitter längs benet, kommer tillbaka varje gång du springer, samt blir värre över veckorna om ingenting ändras.

Tre besvär, samma smärtområde

Det här avsnittet är sidans viktigaste, eftersom det avgör om resten av råden gäller dig. I ett översiktsarbete om ansträngningsutlöst underbensvärk delas besvären upp efter ursprung: benstresskador, smärta från benhinna och fascia, smärta från muskler, smärta från nervpåverkan samt smärta från tillfälligt nedsatt blodflöde. Författarnas slutsats om hur man skiljer dem åt är rakare än man kunde tro: sjukhistorien är det viktigaste, medan undersökningar bara bekräftar den kliniska bedömningen och inte bör användas som enda underlag.

Frågorna de listar är enkla nog att ställa till sig själv. När började det? Är det värre vid aktivitet, i vila eller på natten? Vad förvärrar och vad lindrar? Störs sömnen?

Tabellen är en tankehjälp, inte ett facit. Två saker är värda att veta om dess gränser. För det första överlappar symtomen vid stressyndrom i underbenet och djupt bakre logesyndrom påtagligt, vilket beskrivs som en verklig utmaning även för den som undersöker. För det andra ställer du inte diagnosen själv. Poängen med tabellen är den motsatta: att veta när du ska sluta läsa guider på nätet och i stället bli undersökt.

Vad som faktiskt ökar risken

Här blir det obekvämt för den vanliga berättelsen om löpskador. En systematisk översikt med metaanalys gick igenom 21 studier och över hundra föreslagna riskfaktorer. Nio av dem hade rapporterats tillräckligt ofta för att kunna vägas samman. Bara fyra höll.

Läs den tabellen med rätt ögon. Navikularsänkning betyder hur mycket fotvalvet sjunker när du belastar foten, alltså ett mått på pronation. Skillnaden mellan dem som fick besvär och dem som inte fick det var 1,19 millimeter. Det är mindre än tjockleken på en tändsticka. Plantarflexionen skilde sig med knappt sex grader.

Effekterna är alltså verkliga i statistisk mening men små i praktisk. Ingen av dem duger som sålltest på en enskild person. Ser du en rubrik som säger att din fot är orsaken till dina besvär, är det ungefär en millimeter forskning som bär den rubriken. Det är också skälet till att sidan om hälsporre inte bygger sitt resonemang på fotvalvsstöd.

Två fynd till hör hit, båda med ärliga förbehåll. En systematisk översikt av sjutton studier med 332 personer med besvär samt 694 kontroller fann att minskad fettfri vadomkrets och högre aktivitet i inre vadmuskeln under frånskjutet hade de tydligaste sambanden. Författarna säger själva att det återstår att avgöra om skillnaderna är orsak eller följd av besvären.

Berättelsen om svaga höfter står ännu svagare. I en systematisk översikt av hur höftmuskulaturens funktion hänger ihop med besvär i underben, fotled samt fot fann tre av fyra framåtblickande studier att höftfunktion inte var en riskfaktor och författarna noterar att skillnaderna kan vara en följd av skadan snarare än ett bidrag till den. Det nyanserade läget kring styrka för löpare finns i guiden om styrketräning för löpare.

Det som däremot går igen i alla källor är belastningshistorien. NHS anger att du löper större risk om du har börjat träna efter att ha varit inaktiv en period, om du springer eller hoppar på hårt underlag, eller om du inte har en bra löpteknik. Storleksordningen framgår av en studie på 124 marinrekryter som följdes genom tio veckors grundutbildning: 35 procent utvecklade besvären. Kvinnliga rekryter oftare än manliga, 53 procent mot 28 procent, med en relativ risk på 2,03.

Tio veckor från lite till mycket. Det är exakt den kurva en comeback ritar. Om du känner igen dig är slutsatsen inte att din kropp är felkonstruerad utan att belastningen steg fortare än vävnaden hann med. Hur snabbt den faktiskt får stiga står i guiden om att springa 10 km, som går igenom vad forskningen säger om progression.

Behandlingen: det ärliga läget

Nu till den del som skiljer den här sidan från de flesta andra. En systematisk översikt gick igenom elva behandlingsstudier. Alla randomiserade studier bedömdes ha hög risk för snedvridning och de två icke-randomiserade bedömdes ha låg kvalitet.

Två behandlingar kunde vägas samman statistiskt. Benskenor mot ingen benskena gav en standardiserad medelskillnad på minus 0,06 med konfidensintervallet minus 0,44 till 0,32. Jonto- mot fonofores gav 0,09 med intervallet minus 0,50 till 0,68. Båda intervallen går över noll, alltså ingen påvisad effekt.

Om lågenergilaser, töjning och styrkeövningar, kompressionsstrumpor, benskenor samt pulserande elektromagnetiska fält skriver författarna rakt ut att de inte har visats vara effektiva. Om jontofores, fonofores, ismassage, ultraljud, periosteal pecking samt tryckvågsbehandling skriver de att dessa skulle kunna vara effektiva jämfört med kontroll, men på evidensnivå 3 till 4, alltså bland de svagare nivåerna i den skala de använder.

Slutsatsen består av två meningar som är värda att läsa var för sig, eftersom de säger olika saker. Den ena pekar ut tryckvågsbehandling som det mest lovande av de prövade alternativen. Den andra är strängare: ingen av studierna är tillräckligt fri från metodfel för att någon av de undersökta behandlingarna ska kunna rekommenderas. Det är alltså inte resultatdelen som lyfter fram tryckvågsbehandlingen. Där står bara att den skulle kunna vara effektiv, på evidensnivå 3 till 4.

Det praktiska beskedet är alltså tråkigt men användbart. Det finns ingen apparat, strumpa eller inläggssula som är den beprövade lösningen. Pengarna gör bäst nytta någon annanstans.

Det som faktiskt är prövat: den graderade löptrappan

Det upplägg som prövades i den första randomiserade studien på idrottare utanför militär miljö är en trappa av löppass med en smärtgräns som styr progressionen. Sjuttiofyra idrottare lottades till tre grupper: enbart trappan, trappan plus töjning och styrka för vaderna, eller trappan plus en kompressionsstrumpa. Ingen skillnad kunde påvisas mellan grupperna, varken i tid till målet eller i nöjdhet med behandlingen.

Det fyndet brukar refereras som att trappan är behandlingen. Det är en tolkning som går längre än studien. Vad studien visar är att tilläggen inte tillförde något mätbart. Författarna skriver själva att kommande studier bör pröva hypotesen att en graderad löptrappa ger ett bättre resultat än vila, vilket alltså inte har gjorts. Trappan är det bäst beskrivna upplägget vi har. Den är inte ett bevisat botemedel.

Så här såg den ut. Deltagarna placerades i ett av sex steg utifrån ett löptest, sprang tre gånger i veckan med en vilodag mellan varje pass och gick vidare först när ett steg klarades inom smärtgränsen.

Intensiteterna definierades i ord, inte i puls: intensitet 1 är lätt jogg, intensitet 2 är jogg där du fortfarande kan prata, intensitet 3 är jogg där det börjar bli svårt att prata. Det är i praktiken pratprovet, samma verktyg som styr zon 2.

Ingången bestämdes av ett löptest på löpband i egna skor. Den som kunde springa 0 till 400 meter i 10 km/h började på steg ett, 401 till 800 meter på steg två, 801 till 1 200 meter på steg tre, 1 201 till 1 600 meter på steg fyra samt 1 600 meter eller mer på steg fem. Gjorde det ont redan när personen gick genomfördes inget löptest alls. Då fick personen i stället råd om hur belastningen kunde minskas och steg ett fick börja först när det inte gjorde ont vid gång två dagar i rad.

En ärlig anmärkning om underlaget: från steg tre och framåt sprang deltagarna på betong. NHS ger det motsatta rådet till den som är på bättringsvägen, nämligen att träna på mjukt underlag om du kan. Studien är alltså inte ett argument för hårt underlag. Den beskriver bara vad som gjordes.

Smärtregeln som styr allt

Trappans verkliga innehåll är inte minuterna utan regeln som avgör om du går uppåt eller stannar kvar. Den lyder så här.

• Du får gå vidare till nästa steg först när steget har klarats utan att smärtan nådde fyra på en skala från 1 till 10 under löpningen.
• Kontrollen görs sedan vid två tillfällen till: direkt efter passet samt dagen efter.
• Nådde smärtan fyra eller mer vid något av dessa två går programmet inte vidare. Du stannar på samma steg och drar bort två minuter av tiden.

Kontrollen dagen efter är den som brukar tappas bort. Ett pass som kändes bra medan det pågick är inte godkänt förrän nästa morgon. Underbenet är långsamt med att skicka räkningen och den som bara känner efter under passet kommer att gå uppåt i trappan för fort.

Hur lång tid tar det

Det här är den siffra folk vill ha. Det är också den som nästan aldrig skrivs ut ärligt.

Målet var att klara 18 minuters sammanhängande löpning i högre intensitet, alltså trappans sista steg. Ungefär tre till fyra månader, med en spridning som är nästan lika stor som medelvärdet. Det är spridningen som är det ärliga budskapet: några var klara på en dryg månad, andra behövde långt över ett halvår.

Två detaljer till gör bilden skarpare. Studien planerades utifrån militära studier som hade angett en återhämtningstid på omkring 17 dagar. Forskarna konstaterar i efterhand att 60 till 100 dagar är mer realistiskt hos idrottare. Den som hittar en kort tidsangivelse på nätet har med stor sannolikhet hittat den gamla militärsiffran. Och nästan var femte deltagare, 18,9 procent, avbröt i förtid av just brist på framsteg.

Det senare är inte ett skäl att misströsta. Det är ett skäl att inte tolka en långsam vecka som ett personligt misslyckande. Ett tillstånd där en femtedel av deltagarna i en kontrollerad studie fastnar är helt enkelt ett långsamt tillstånd. Ett missat pass är data, inte ett misslyckande.

Vad du gör de första veckorna

Innan trappan börjar behöver belastningen ner. 1177 anger att du bör vila från den aktivitet som har gett dig besvären till dess att du inte längre har ont, samt att du under tiden kan välja en fysisk aktivitet som inte belastar underbenen lika mycket, till exempel cykling eller simning. 1177 lägger också till en sak om utrustning: det är viktigt att du har stadiga och bra skor som är anpassade för den fysiska aktivitet du ska ägna dig åt.

NHS är samstämmig och konkret. Det du kan göra själv är att använda smärtstillande som paracetamol eller ibuprofengel, lägga en isförpackning insvept i en handduk mot skenbenet i upp till 20 minuter varannan till var tredje timme, byta till skonsam träning som yoga eller simning under läkningen, träna på mjukt underlag när du börjar må bättre, värma upp före träning samt stretcha efter och se till att skorna ger foten ordentligt stöd. Det du inte ska göra är att fortsätta med den träning som orsakade besvären, eller rusa tillbaka till den nivå du låg på. Bygg upp träningen långsamt igen.

En ärlighetsanmärkning värd att göra: NHS rekommenderar töjning efter passet som allmänt råd, medan behandlingsöversikten ovan placerar töjning och styrkeövningar bland det som inte har visats vara effektivt mot just det här besväret. De två sakerna motsäger inte varandra. Töj gärna för att det är en rimlig vana. Räkna bara inte med det som behandlingen. Mer om vad töjning ger står i guiden om stretching före eller efter träning.

Cykling förtjänar en särskild rad. Den håller motorn igång medan underbenet lastas av, vilket betyder att du inte tappar konditionen på det sätt du är rädd för. Hur snabbt den faktiskt faller står i guiden om hur snabbt du tappar konditionen. Svaret är att det går långsammare än ryktet säger.

När trappan väl är igång är vilodagen mellan passen en del av behandlingen, inte en eftergift. Varför det gäller belastningsskador generellt står i guiden om vila mellan träningspass.

När ska du söka vård

1177 skriver att de allra flesta som får benhinneinflammation inte behöver söka vård eftersom besvären brukar gå över av sig själv. Därefter följer det tydliga rådet: kontakta en vårdcentral, en jouröppen mottagning eller en fysioterapeut om du inte blir bra från besvären på egen hand. Ring telefonnummer 1177 om du vill ha sjukvårdsrådgivning. Då får du hjälp att bedöma dina symtom och råd om vad du kan göra själv.

Under behandlingsavsnittet lägger 1177 till: kontakta en fysioterapeut, naprapat eller kiropraktor om besvären inte går över på några veckor. Vid svåra och långvariga besvär kan operation hjälpa. De flesta blir bra efteråt, men det tar minst tre månader innan du kan vara fysiskt aktiv som vanligt igen.

NHS graderar sina råd i två nivåer och det är värt att återge dem som de står. Under rubriken icke-brådskande råd: sök läkare om du har provat sådant som hjälper mot besvären men smärtan blir värre eller inte förbättras. Under rubriken brådskande råd: sök hjälp från vårdrådgivningen om du har besvären och smärtan är svår, eller om du har skadat skenbenet.

Lägg till det som står i triageavsnittet ovan. Smärta på en liten punkt, smärta som finns kvar i vila samt smärta som stör sömnen hör inte hemma i den här bilden och ska bedömas i stället för att tränas igenom.

Den här texten ger allmän hälsoinformation. Den ersätter inte en bedömning av vården. Den ställer inga diagnoser.

Vanliga frågor

Är benhinneinflammation verkligen en inflammation?

Nej. 1177 skriver rakt ut att besvären brukar kallas benhinneinflammation trots att det egentligen inte handlar om en inflammation, utan om en skada som beror på att muskler och senor har överbelastats. Namnet är dessutom fel på ett andra sätt. Det engelska samlingsnamnet shin splints beskrivs i idrottsmedicinsk litteratur som en icke-diagnostisk term som inte pekar ut någon bestämd sjuklig process, utan täcker flera olika tillstånd med smärta på samma ställe. Ordet talar alltså om var det gör ont, inte om vad som är fel.

Hur lång tid tar det att bli av med benhinneinflammation?

Längre än de flesta räknar med. I den första randomiserade studien på idrottare utanför militär miljö tog det i genomsnitt mellan 102 och 118 dagar att ta sig igenom hela den graderade löptrappan, alltså ungefär tre till fyra månader, med en standardavvikelse på mellan 52 och 64 dagar. Spridningen är alltså minst lika viktig som medelvärdet. Studien planerades ursprungligen utifrån militära studier som angav omkring 17 dagar. Den siffran visade sig vara långt ifrån verkligheten hos idrottare. Nästan var femte deltagare, 18,9 procent, avbröt i förtid av just brist på framsteg.

Får jag fortsätta springa med benhinneinflammation?

Inte som du sprang när det började. 1177 anger att du bör vila från den aktivitet som har gett dig besvären till dess att du inte längre har ont och att du under tiden kan välja en aktivitet som inte belastar underbenen lika mycket, till exempel cykling eller simning. NHS är tydlig på samma punkt: fortsätt inte med den träning som orsakade besvären. Det är dock inte samma sak som total vila för alltid. Det behandlingsupplägg som faktiskt är prövat i studier är en graderad återgång till löpning i sex steg, där varje steg har en smärtgräns som avgör om du går vidare eller backar.

Hjälper skoinlägg, kompressionsstrumpor eller skenor mot benhinneinflammation?

Underlaget ger inget stöd för det. I en systematisk översikt av elva behandlingsstudier gav benskenor ingen påvisbar effekt, med en standardiserad medelskillnad på minus 0,06 där konfidensintervallet går över noll. Kompressionsstrumpor, benskenor, töjning och styrkeövningar samt lågenergilaser räknades upp bland de behandlingar som inte hade visats vara effektiva. I en senare randomiserad studie fick tre grupper antingen enbart en graderad löptrappa, löptrappan plus töjning och styrka för vaderna, eller löptrappan plus en kompressionsstrumpa. Ingen skillnad kunde påvisas mellan grupperna. Det betyder inte att inlägg är skadliga. Det betyder att du inte bör betala för dem i tron att de är behandlingen.

Hur vet jag att det inte är en stressfraktur i stället?

Det avgörs inte hemma, men berättelsen pekar åt olika håll. I ett översiktsarbete om ansträngningsutlöst underbensvärk framhålls att sjukhistorien är det viktigaste och att undersökningar bara bekräftar den kliniska bedömningen. Frågorna som ställs är när symtomen började, om det gör ont vid aktivitet, i vila eller nattetid, vad som förvärrar och vad som lindrar, samt om sömnen störs. Ett tydligt varningstecken är att smärtan sitter på en liten punkt i stället för längs en sträcka, att den finns kvar i vila, eller att den väcker dig på natten. Magnetkamera är den huvudsakliga metoden för att påvisa en benstresskada. Känner du igen dig i det ska du inte fortsätta springa på det utan bli undersökt.

Varför fick jag benhinneinflammation nu när jag börjat träna igen?

Därför att den vanligaste bakgrunden är en snabb ökning från lite till mycket. NHS anger uttryckligen att du löper större risk om du har börjat träna efter att ha varit inaktiv en period, om du springer eller hoppar på hårt underlag, eller om du inte har en bra löpteknik. Storleksordningen syns i en studie på 124 marinrekryter under tio veckors grundutbildning, där 35 procent utvecklade besvären. Det är alltså inte ett tecken på att din kropp är felkonstruerad. Det är ett tecken på att belastningen steg fortare än vävnaden hann anpassa sig. Hela vägen tillbaka, i rätt takt, står i guiden om att börja springa efter 40.

Underlag på den här sidan: 1177 om benhinneinflammation för symtombild, egenvård, behandling samt vårdkontakter; NHS Shin splints för egenvårdsråden, riskfaktorerna och de två nivåerna av vårdråd; Lopes, Hespanhol Júnior, Yeung och Costa 2012 i Sports Medicine (PMID 22827721) för hur vanligt besväret är jämfört med andra löpskador; Hamstra-Wright, Bliven och Bay 2015 i British Journal of Sports Medicine (PMID 25185588) för riskfaktorernas metaanalys; Yates och White 2004 i The American Journal of Sports Medicine (PMID 15090396) för marinrekryterna; Winters, Eskes, Weir, Moen, Backx och Bakker 2013 i Sports Medicine (PMID 23979968) för behandlingsöversikten; Moen, Holtslag, Bakker, Barten, Weir, Tol och Backx 2012 i Sports Medicine, Arthroscopy, Rehabilitation, Therapy & Technology (PMID 22464032) för den graderade löptrappan, smärtregeln och tidsuppgifterna; Lohrer, Malliaropoulos, Korakakis och Padhiar 2019 i The Physician and Sportsmedicine (PMID 30345867) för uppdelningen av ansträngningsutlöst underbensvärk och för att sjukhistorien väger tyngst; Nwakibu, Schwarzman, Zimmermann och Hutchinson 2020 i Current Sports Medicine Reports (PMID 33031210) för att shin splints är en icke-diagnostisk term; Mattock, Steele och Mickle 2021 i Sports Medicine Open (PMID 34626247) för vadmuskulaturens roll; Steinberg, Dar, Dunlop och Gaida 2017 i The Physician and Sportsmedicine (PMID 28067582) för höftmuskulaturens svaga samband.